Det känns närmast religiöst. Denna Volvo PV som står framför mig på Pengfors Motorstadion utanför Vännäs har följt mig genom livet, så även dess föregångare, även om många aldrig noterade att Roland ”Grus-Kalle” Brändström byggde en ny bil till säsongen 1983.
Brändströms första PV var av 1959 års modell, och denna – hans andra – en 1958. En bra årgång tycker jag! (PeO Kjellström är född då, men ser betydligt äldre ut, reds anm…).
Oavsett vilken av bilarna Roland rattade var han oerhört framgångsrik även om Volvo PV redan på sjuttio – och åttiotalet var en relik. Med kluriga men ändå relativt enkla, uppfinningar höll sig PV:n fast i den absoluta rallycrosstoppen, oavsett vad motståndet bestod av.
Legenden om den röd-vita-blå ”kutryggen” växte sig starkare för varje år. Det gick hur många historier som helst, både om bilen och om de knep Roland Brändström använde sig av.
Många av klurigheterna har aldrig uppdagats och Thomas Rådström som nu äger bilen kommer inte att avslöja dem.
– Det finns saker gömda i den här bilen som kommer att fungera även 2015, säger Thomas Rådström. Eftersom jag håller på att bygga ny rallycrossbil kommer jag inte att tala om dem.
PeO Kjellström har följt ”Grus-Kalles” PV genom alla år och nu, äntligen, fick han provköra den.
Det knep som Roland ”Grus-Kalle” Brändström först blev känd för var att skotta in några kilo grus i bagageluckan för att få mer tyngd över bakhjulen i den viktiga starten. Efter ett tiotal meter drog han i en spak och allt grus ramlade ur med ett stort dammoln som följd.
Systemet förbjöds.
Då konstruerade ”Grus-Kalle” ett annat system med en tung blyvikt placerad i taket längst bak. Denna var monterad på en räls och allt löpte i ett rör av PVC-plast för att anses vara inbyggd och säkrad.
Via en vajer kopplad till växelspaken drogs en sprint ur och när Roland växlade för första gången efter starten föll blyvikten genom röret och ner på golvet för låg tyngdpunkt.
Systemet förbjöds.
Blyvikten ersattes av två plastdunkar, en högt placerad bak, en lågt placerad fram. Mellan dunkarna monterades en slang med en kran och samma effekt som med blyvikten uppnåddes men inte lika snabbt och inte lika effektivt.
Jonas Brändström har forskat så gott det gått och kommit fram till att Roland Brändström vunnit, minst, 45 segrar i rallycross.
Ett annat genialiskt knep var att använda sig av smala blompinnar!
I depån hissades framvagnen upp och det stoppades in träklossar som höll fjädrarna i utspänt läge. Strax före startplattan tog mekanikerna bort klossarna och ersatte dem med blompinnar.
När Roland Brändström accelererade från startplattan var fronten hög och vikten flyttades till bakhjulen. Vid första växlingen neg bilen till, blompinnarna gick av och framvagnen var låg igen. Variabel framvagn för några ören per heat! Det stannade inte där.
Än i dag går det att få upp ett rejält ställ med Grus-Kalles gamla PV men när jag frågar nuvarande ägaren Thomas Rådström om vi ska försöka oss på ett hopp också nobbar han. Det går att hoppa, säger Thomas, men frågan är bara vad som händer när man landar. Förmodligen går den av på mitten och det vill jag inte!
För att ha rena däck, rallycrossen var en ”skitigare” sport då, monterades innerslangar utanpå hjulen vid körningen till starten. När Roland stod på startplattan drog mekanikerna bort slangarna och däcken var rena och greppvänliga.
Domarna kallade till möte och det bestämdes att inga mekaniker fick finnas på startplattan.
Till nästa heat kom ”Grus-Kalle” ut med innerslangarna monterade i alla fall och hoppade själv ur bilen och drog bort dem.
Det blev förstås ett nytt domarmöte och efter detta fick ingen annan än funktionärerna fysiskt beröra startplattan.
Till senare tävlingar byttes innerslangarna mot sopsäckar som lindades runt hjulen. På startplattan ”slirade” bilen till och sopsäckarna flög sin väg. Det var då förbjudet att värma däck på startplattan, men att slira till på kopplingen kunde ju hända alla…
Thomas Rådström, t v, var Roland ”Grus-Kalle” Brändströms elev i skolan och den enda som fick överta bilen. Jonas Brändström har skrivit bok om pappa.
Roland ”Grus-Kalle” Brändström gick sålunda alltid sina egna vägar. I början av karriären slipade han sina topplock hemma i garaget, mot betonggolvet.
Roland och hans mekaniker Jerry Appelblad gjorde nästan allt själv. Motorn kördes aldrig i bromsbänk. Det fanns en skogsväg utanför staden och där testades bilen. Gick bilen på X antal sekunder mellan två märkta träd, då var det bra!
Många delar i PV:n byttes mot delar från andra märken, och allt inhandlades på skroten. Bromstrummor av aluminium från Mercedes eftersom de var lättare var ett exempel.
Skärmarna armerade han själv och något finlir var det inte tal om. De var fula som stryk utvändigt, men hållbara. Samtidigt var de lena som en barnstjärt på insidan så att smutsen inte skulle få fäste.
Jakten på kilon var närmast hysterisk, och bland annat plockades ettans växel bort för att dreven vägde och det gick lika bra att starta på tvåan. En konstruktion som finns kvar i bilen än i dag. Bilen gick sin sista tävling 1991 och har sedan dess stått inkvarterad på ett museum i Vännäs.
Det finns bara det absolut nödvändigaste invändigt, inte ens en varvräknare. I växellådan är ettans drev borttaget för det vägde ju, så starten sker på tvåan.
Roland Brändström vann de flesta segrarna i Volvocupen, senare Sverigecupen, men hävdade sig även i större sammanhang som SM och NM. Känd för svenska folket blev han genom ett tv-sänt Mästarmöte i Tomelilla där PV:n återigen generade nyare, starkare och framför allt dyrare bilar.
Thomas Rådström, som var elev på Liljaskolan i Vännäs där ”Grus-Kalle” var vaktmästare, var den ende som tilläts köpa bilen när Roland Brändström lade av 1984.
Roland hade drabbats av en bipolär sjukdom och blivit alltmer tjurig, ensamvarg och valde att sluta tävla abrupt. Två år senare, i mars 1986, avslutade han sitt liv på egen hand.
Thomas fick köpa bilen för en symbolisk summa men under löfte att aldrig någonsin sälja den. Ett löfte som hållits.
Grovsmide utfört på Ankargränd i Umeå där Roland Brändström hade sitt hem och garage. De två nedre rören leder till två kylare som monterats bak.
Då jag känt Thomas i många år, vi är båda födda och uppväxta i trakterna, har jag tjatat i åratal om att få köra bilen. Men den har aldrig ställts i ordning. Förrän nu. Bilen är kanske inte optimal, men betänk att den i grunden är 56 år gammal och egentligen aldrig varit i toppskick, bara optimal som tävlingsbil för den som kunde hantera den.
Golvet är smutsigt och rostfärgat, finishen är under all kritik helt enkelt. Gliporna i karossen är centimeterstora. Men för fasiken, det är en ikon, och jag är den ende utöver ”Grus-Kalle” och Thomas Rådström som får köra bilen på en rallycrossbana.
Bilen rullar på omönstrade slicks, banan är blöt och det är med andra ord långt ifrån perfekta förhållanden. Man har ju liksom inte lust att rulla den här bilen, eller sätta den i ett räcke. Både av känslomässiga och säkerhetsmässiga skäl.
En uppborrad Volvo B20-motor som gav kanske 200 hästar. Inget vet riktigt.
Motorn, en borrad B20 med Weberförgasare och kanske 200 hästkrafter startar villigt och högljutt till liv. Avgassystemet har dragits om till sin originalplats, i spark-lådan under höger dörr. Det är raka rör och det är så här tävlingsbilar ska låta.
Bilen har ett enda instrument, för motortemperatur. Roland Brändström menade att om man behövde varvräknare för att veta när man skulle växla kunde man inte köra bil.
Eftersom ettans växelläge är tomt går jag direkt ner till tvåan och det är förvånansvärt enkelt att komma iväg. Det är gott gry i motorn och den går alltjämt precis som Roland ville ha den. Skit i toppeffekten, bara den är körbar över registret.
Oftast gick det snålt och med alla fyra hjulen i backen men ibland lyfte det rejält.
Och det är den. Det känns egentligen ingen skillnad mellan tvåans och treans växel. Det bara skjuter på. Det finns förstås ingen servostyrning men styrningen känns ganska lätt i alla fall. Det beror dels på att bilen bara väger 890 kilo och att underlaget är slirigt.
Växellådans tre lägen framåt faller på plats hur fint som helst och det är svårt att tro på materialets ålder och att den stått orörd sedan sin sista tävling för 24 år sen!
Den 25 september 1977, Norrköping. Ett koppel norrlänningar hade kommit till stan för att visa var skåpet skulle stå i Volvo-cupen. Roland Brändström var helt överlägsen i tidskvalet men i första heatet gick det så här! En vecka senare vann ”Grus-Kalle” finalen i Volvo-cupen, ett mästerskap han vann totalt 1978 och 1981.
Men även om det såg så oerhört enkelt ut när ”Grus-Kalle” tog sina många segrar så är bilen inte lättkörd. Det rycker en hel del i ratten och en mjuk körstil anbefalles för att det ska gå fort. Och det var precis vad ”Grus-Kalle” hade! Vila i frid, Roland, din bil är i goda händer och jag anar hur du ler där uppe någonstans.