Provkörning av Volvo ÖV4

I det mörka kallgaraget bakom museet står den – Volvos första bil. Den står tätt inparkerad i en rad av olika Volvo-modeller, några platser bort finns en 164 och en P1800, några meter åt andra hållet står en Amazon i polisuniform. I garagets ena hörn står en 480 ES och vilar med ögonlocken stängda. Garaget, och alla bilar däri, tillhör Kjell Olsson och nu ska han försöka väcka liv i Volvos första bil.

Uppdraget känns minst sagt besvärligt, Kjell har inte hunnit förbereda startförsöket på något sätt men han börjar med att stoppa i ett friskt batteri. Så snart batteriet är på plats under förarplatsen hoppar Kjell in och det dröjer inte länge innan den fyrcylindriga sidventilmotorn börjar ge ifrån sig ett jämnt och fint motorljud. Vi ser imponerat på och njuter av avgasmolnet som snabbt breder ut sig i garaget.

Regn i Olofström men glada miner i ÖV4.

Som om han vore omedveten om att det är ett stycke historia han sitter i lägger Kjell i första växeln och rullar ut från den trånga platsen. Vändradien är inte tillräckligt snäv och Kjell får backa någon meter och ta omtag innan han kan köra ut genom garageporten, ut i en kylslagen, vindpinad och regntung torsdagsförmiddag. Efter att ha kört några vändor fram och tillbaka på Rosenhillsvägen vid södra infarten till Olofström, mitt bland övrig, modern trafik, säger Kjell att bilen är varm och att det är dags för mig att ta över ratten.

Med stor respekt tråcklar jag först in högerbenet genom den trånga dörröppningen, tar sedan plats med baken på den mjuka skinnsoffan, viker in vänsterbenet och lyckas till sist med nöd och näppe dra igen dörren. Kopplingen är lättrampad och förlåtande, gaspedalen är känslig men att få rull på bilen är inga problem. Har det inte hänt mer på 85 år tänker jag för mig själv när bilen får upp fart. Kjell, som sitter i passagerarsätet, säger åt mig att lägga i tredje växeln. Jag hävdar att farten är för låg och att motorn inte kommer att orka men Kjell insisterar och jovisst, motorn orkar gott och väl. När det blir dags att svänga märks det hur gammal Volvon är, man måste ta ett rejält grepp med båda händerna om den tjocka och förvånansvärt greppvänliga träratten och svänga bestämt. Efter viss tvekan svarar de träekrade hjulen och bilen styr dit man vill.

Ratten är av rödbok med ett aluminiumkryss.

När jag har börjat bekanta mig med bilen tar jag mod till mig och styr mot korsningen Rosenhillsvägen-Pukaviksvägen. Jag tackar högre makter för att trafiken just då är så gles att jag kan hålla farten uppe och fortsätta mot målet på andra sidan korsningen. Där ligger den tidigare godsterminalen som numera inhyser Kjells eget Åkerimuseum som i sin tur ligger vägg i vägg med en imponerande samling Volvo-bilar. Lokalen är döpt till Brocenter och där visar Kjell upp ett urval av sin mycket stora bilsamling för allmänheten. Där finns ett 30-tal bilar, de flesta av märket Volvo och de flesta med en fascinerande historia bakom sig.

När vi har kommit tillbaka till garaget bakom museet är vi rejält kylslagna. Det är nollgradigt i luften och vinden har blåst rakt in i den lilla Volvon. Någon värmeanläggning finns inte att tala om och de låga karossidorna erbjuder klent vindskydd. Trots det är vi vid gott mod. Det märks att även Kjell är aningen imponerad över att bilen startade så villigt och lät sig köras helt utan problem. Kjell tar över ratten och jag undrar om vi kanske ska hjälpas åt att putta tillbaka bilen till sin plats i garaget. Det behövs inte. Utan att avbryta backningsmanövern svarar han i den ringande mobiltelefonen och till personen i andra änden säger han stolt ”vi har precis varit ute med Jakob”.