Återvunnet
Teknikens Värld sitter på en ovärderlig svensk bilkulturskatt som vi vill dela med oss av till dig. Vi har provkört och testat bilar sedan 1948 och allt finns sparat. Tillsammans med dig vill vi återuppleva några av de bästa stunderna från alla årtionden som passerat sedan vår start.
I denna ”återvunna” provkörning får vi njuta av Trabant 1,1. Artikeln publicerades i Teknikens Värld nummer 11/1990.
Fler återvunna provkörningar hittar du här.
Få biltillverkare kan skryta med drygt 50 procent högre effekt och nästan dubbla cylindervolymen i nya årsmodellen. Än mindre med dubbelt så många cylindrar!
Östtyska Sachsenring Trabant kan just det. Men skryter gör inte fabrikens presstalesman när han ger oss nyckeln till nya Trabant 1,1.
I stället ler han lite förläget när vi granskar bilen. Ja, han nästan skrapar med foten. För första gången i Trabants 26-åriga historia finns en fyrtaktsmotor under den huv där det sedan begynnelsen suttit en rykande tvåcylindrig luftkyld tvåtaktare. I framtiden, om det nu finns någon sådan för Trabant, kommer bilarna även att finnas med katalysator.
Den nya motorn är Volkswagens minsting, en fyra på 1 043 cm3 från Wartburgs nya och moderna motorfabrik i Eisenach. Dessutom har den gamla förkrympta Triumph Herald-kopian för första gången på många år fått ett delvis nytt utseende. Kraftigare stötfångare, en annan grill och ännu mer kanotlika baklyktor.
Tanken sitter numera bak och rymmer 28 liter, två mer än tidigare. Instrumentpanelen är också är annorlunda. Den glestandade hastighetsmätaren ser ut som hastighetsmätare en gång gjorde och bredvid den finns lysdioder som visar bensinmängd och motortemperatur. Dörren slår igen utan anmärkningsvärt skrammel, bomullsdörr som det är. Pressad rysk bomull (Duroplast) är också materialet i tak, dörrar, luckor och skärmar. Genialt egentligen. Varken rostrosor eller karossförändringar skiljer en 21 år gammal Trabant från en nästan ny.

Trång och urmodig är de första intrycken man får bakom ratten i 1990 års Sachsenring Trabant. Vitamininjektionen från VW-motorn skjuter bara fram dödsögonblicket något år för världens mest sålda DDR-bil.
Växelspaken har lämnat sin plats vid ratten och står i knävecket givakt. Vid pedalerna slåss fötterna om utrymmet med ett gummiklätt hjulhus. Innertaket är gråbrunt och vadmalsliknande. Lika mysig är färgen på stolar och mattor.
40 hästkrafter mot tidigare 26 gör inte Trabant nämnvärt häftigare att köra. Att den tvärgående bladfjädringen i framvagnen ersatts med McPherson-upphängning känns inte heller som något riktigt lyft.
Trabant är fortfarande precis vad den ser ut att vara: trång, bullrig, obekväm. Den känns vinglig på vägen och när den pressas i kurvor – i den mån det går – lever bakvagnen sitt eget liv. Det ringa axelavståndet, 14 centimeter kortare än Fiat Panda, torde bidra till Trabants ”struttiga” fjädring. Byvägen utanför Zwickau gör sitt bästa för att kasta av oss.
Den nya motorn går lite rått. Bilen är en av tusen förserievagnar och det är möjligt att seriebilarna blir mjukare i tonen. Bilen känns väl ihopskruvad. Talesättet ”ju fler prylar, desto mer kan gå sönder” verkar stämma väl på Trabant. Det som inte kan fixas med skruvmejsel och skiftnyckel kan lagas på minsta lilla verkstad – om det finns reservdelar.
Volkswagens intrång i motorrummet har dock krånglat till saker och ting. Motorn vilar i en ormgrop, omslingrad av hysteriskt många kablar, slangar och rör. De första fyrtakts-Trabanterna rullar av bandet nu i början av maj. Den sista massproducerade folktransportören med tvåtaktsmotor är då defintivt död och begraven. Hittills har nästan 3 miljoner tillverkade Trabant-vagnar funnit sina köpare utan problem.
Med väntetider på uppåt 15 år har varje Trabant, i vilket skick den vara månde, varit värd att hålla vid liv. Men kommer herr Müller även i framtiden att längtansfullt titta på pricken i almanackan långt fram i tiden och sedan glädjestrålande hämta sin nya mellangrå katalysator-Trabbi? Inte troligt, även om bilen efter en lång Törnrosasömn plötsligt piggnat till på upploppet.
Det är (alltför) lätt att ta på sig rollen som leende bödel när det gäller Trabant. Men denna märkliga uppenbarelse, konserverad under den kommunistiska fanan, saknar nästan allt: prestanda, krocksäkerhet, komfort och utrymme. Tvåtaktaren var inte ens bensinsnål. För att hitta jämlikar till Trabant -90 måste man söka bland 50-talsentusiasternas renoverade pärlor. Den kanske kan köra dött lopp med Ford Anglia -59?

– Westautos, blev svaret när vi frågade två små grabbar utanför Zwickau om vilka bilar som var bäst i världen. Den nya fyrtakts-Trabanten dömde de ut.
Trabant har blivit kultväst – men i öst är den en tragisk påminnelse om ett utvecklingshämmande system som nu äntligen håller på att försvinna. Eller som småkillarna vid vägkanten svarade på frågan om vilken bil som var allra bäst.
– Westautos!
Missa inte att läsa vårt reportage från Trabant-fabriken i Zwickau!