Provkörning av SsangYong Rexton e-XDi 220

Den största bilen i sydkoreanska SsangYongs modellutbud heter Rexton. Rexton såg dagens ljus för första gången 2001, men då bara på den egna hemmamarknaden. Till Sverige kom den först 2006. Sedan starten har Rexton funnits i tre generationer, men har hela tiden egentligen varit samma bil – bättre vore kanske därför att i stället kalla generationerna för ”ansiktstlyftningar”.

Nu är det alltså dags för ännu en ny bil – och denna gång är den faktiskt helt ny. Rexton har alltid varit en bil för den som bryr sig mer om god användarvänlighet än om att skina på fina gatan. Det är den fortfarande, men nu på ett mer modernt och förfinat sätt. Senaste generation, nummer fyra i ordningen, är bättre än sin föregångare på så gott som alla punkter. ”Det menar du inte”, tänker kanske du då. Ja, konstigt vore väl om en helt ny bil inte vore bättre än sin 16 år äldre föregångare…

Provkörnings-jippot körs mellan Seoul, Sydkorea och London, Storbritannien, och är uppdelat i sex olika sträckor. Jag kör sträcka fyra – mellan Ufa och Moskva.

Rexton har vuxit på alla mått, och är nu en ännu större suv än tidigare. Med sina 485 centimeter på längden, 196 på bredden och 182 på höjden är den hela 13 centimeter längre, nio bredare och sex högre än sin föregångare. De generösa yttermåtten ger en stor och luftig interiör. Det är verkligen inte ont om utrymme för vare sig ben, huvud eller bagage. Speciellt i baksätet, vars ryggstöd är justerbara, är det gott om huvud- och benutrymme. Även bagageutrymmet är väl tilltaget med sina 820 liter. I bagageutrymmet finns det två extra säten att få som tillval, men de bilar som vi provkörde var enbart femsitsiga, så hur pass gott om utrymme det finns på den tredje sätesraden kan jag tyvärr inte besvara. Men det borde, med det stora bagageutrymmet i beaktande, vara hyfsat gott om plats även där…

Inredningen är ett klart lyft mot tidigare. Det går inte att jämföra insidan på nya Rexton med gamla. Infotainmentsystemet är bra och touchskärmen är tydlig. Apple CarPlay och Android Auto finns.

Inredningen i sig är ett stort lyft mot tidigare generation. Det är ingen tvekan om att SsangYong har steppat upp i sina interiörambitioner. I nya Rexton är det inte alls lika bruksigt som tidigare – det bjuds numera på nästan lika mycket läder som i vilken premium-märkt suv som helst. Dörrsidor och nedre instrumentbräda i svart, beige eller brunt läder med kontrasterande sömmar ger en exklusiv känsla. Stolarna ser ut att komma från en modern Mercedes och är – även om nackstödet, som sitter lite för långt fram och ger mig än mer gam-nacke – riktigt komfortabla. Ventilation i dyna och rygg svalkar gott när trafiken tätnar. Säkerhetsmässigt erbjuder Rexton bland annat upp till nio airbagar, ett system som varnar för frontalkrockar, automatisk nödbroms vid förutspådd kollision och en hel del andra system som numera ofta är standard i moderna personbilar.

Rexton har vuxit på alla håll. Det är en stor bil som lastar det mesta, även på taket. Lastkorgen ingår dock inte.

Åkkomforten är mycket god. Och då är det minsann inga EU-bidragsasfalterade vägar vi kör på. Provkörnings-jippot körs mellan Seoul, Sydkorea och London, Storbritannien, och är uppdelat i sex olika sträckor. Jag kör sträcka fyra – mellan Ufa och Moskva. Vi är alltså i Ryssland, och här på den fattiga landsbygden är vägarna stundom i obehagligt dåligt skick. Men Rexton klarar faktiskt av den varierande, men sammantaget riktigt risiga, vägstandarden med hedern i behåll. De flesta asfaltskanter (eller vad det nu är) och hålor sväljer fjädringen bra och varken motorljud eller vägbuller tränger överdrivet in i kupén. Det är klart – när jag kör ner i, och upp ur, ett potthål med flera meter i diameter, så fortplantar sig krängningarna i chassit genom både stol och ratt.

SsangYong har tidigare fått utstå kritik för sin design. Om de har lyckats bättre med nya Rexton är upp till betraktaren att avgöra.

Då, och när vägen börjar svänga lite mer, märks det ganska tydligt att Rextons kaross inte är självbärande, utan rambyggd. Rexton är trygg på vägen, åtminstone så länge den håller sig rak. Vägen, alltså. Styrningen är stabil och pålitlig, men precisionen hänger inte alltid med. Vid lite mer inspirerad körning, som i princip alltid krävs i Ryssland, blir krängningarna i den 2,2 ton tunga suven ganska påtagliga. Det är även då som Rextons största akilleshäl – motorn – blir som allra tydligast. Missförstå mig rätt. Motorn, som är en dieselspis på 2,2 liter och den enda som kommer till Sverige, är riktigt trevlig i sin karaktär tillsammans med den sjustegade automatlådan från Mercedes – men den är för klen. Det krävs mer än 181 hästkrafter för att sätta sprutt på de dryga två ton som Rexton släpar runt på – åtminstone i den trafikrytm som råder här i Ryssland.

Andra sätesraden är både bekväm. Hög taklinje ­borgar för bra huvudutrymme även på tredje raden.

Det är många gånger som jag längs denna resa hade önskat att det fanns mer krut under huven. Inte minst när jag ligger tätt i baken på en felaktigt lastad, och kraftigt lutande, långtradare och väntar på en omkörningslucka – med tre, fyra otåligt flåsande ryssar i varsin Lada Niva bakom mig.