Nämen titta! Vad gulligt. Någon har bemödat sig om att rädda livet på en gammal Auto Union 1000 från tidigt sextiotal. Sällan man ser en sådan. Men vänta nu! Det är något som inte stämmer…
Auto Union 1000 var den sista bilen som bar företagsnamnet Auto Union. Den tillverkades mellan 1958 och 1963. Kanske inte direkt någon milstolpe i bilhistorien men den etsade sig fast i skåningen Leif Nilssons minne. En sådan skulle han helt enkelt ha. Någon gång i livet.
– Men jag ville göra något kul av den, säger Leif Nilsson. Tvåtaktsmotor i all ära men det var inte det jag var ute efter. Det var främst karossformen jag fastnat för.
Till sist hittade han det rätta exemplaret. Inte för fin för att ”förstöra”, men heller inte för dålig att börja med.
Planerna för bilen hade nämligen tagit form, och de var låt oss säga vilda.
Mittmonterad V8-motor och bakhjulsdrift i stället för tvåtaktsmotor och framhjulsdrift.
Snacka om konvertering!
Auto Union 1000 visade sig vara ganska enkel att jobba med. Hela karossen gick att lyfta bort genom att lossa på åtta bultar. När den slutligen lyftes på igen blev det med 18 infästningar.
Själva grundramen finns kvar men är modifierad. Golvet skars dock bort från stolarna och bakåt.
Egen bild av Leif Nilsson. Vinkelåttan passade bättre än den femma han tänkt ha.
Eftersom Auto Union blev Audi i modern tid ville Leif Nilsson i den mån det gick använda sig av just Audi-delar, vilket visade sig vara svårt men det mesta är i alla fall tyskt.
Motorn är en V8 från Audi S4-93. Otrimmad förutom lättat svänghjul och ger ca 280 hästkrafter. Den sitter tvärställd bakom de två rallystolarna och är, tyvärr kanske, så inkapslad att den knappt syns.
Växellådan är sexväxlad, hämtad från Audi 100D-96.
– Man kan lugnt säga att jag är stamkund på Tyringe Bildemontering som ligger bortom husknuten, skrattar Leif Nilsson.
Bakvagnen kommer från en Audi ur-Quattro, framvagnen från Opel Ascona A liksom styrningen. Framvagnen passade perfekt och det behövdes knappt byggas om någonting.
När det gällde stötdämpare vände han sig till specialisten Jan Sellholm i Köping.
– Jag känner honom väl sedan min tid som rallyförare och förklarade vad jag ville ha, säger Leif Nilsson. När han slutligen slutade att skratta frustade han att han skulle räkna på det vilket han gjorde, och nu sitter de där.
När jag lyfter på det som en gång var motorhuv finner jag en kylare från Audi 100, värmepaket från Volkswagen Transporter och bränsletank från Opel Rally Kadett-78.
Det sitter, förstås, skivbromsar runt om. Bak, ventilerade, härstammande från Audi A8, fram Volvo S60R.
– Det blev lite micklande med att bygga om naven fram från fyr- till fembultat men det gick det med, säger Leif Nilsson.
Så mycket som möjligt har fått förbli original. Därför bakelitratt som förr.
Karossen är i stort sett orörd vilket också var tanken eftersom det var formen som eftertraktades. Små skärmbreddare (VW Golf 2) är ditsvetsade och luftslitsar för motor och växellåda har tagit plats.
Bygget har tagit knappt två år, men mest på fritid. Runt 1 000 timmar beräknar Leif Nilsson att han lagt ned. Om man ser till att han då han hade egen bilverkstad debiterade 600 kronor per timme så är bilen helt osäljbar om han skulle ta ut ”rätt” pris.
Räknat i material har det dock inte kostat mer än 60 000 kronor, men enbart besiktningskostnaden (SFRO) gick på 12 000 kronor.
Fakta: Leif Nilsson
För den som kan sin sydsvenska rallyhistoria är Leif Nilsson världsberömd. Han körde rally i 35 år och tog 74 totalsegrar. Det handlade mest om Opel av skilda slag, bland annat en Manta 400, men även Porsche och Mitsubishi har passerat revy.
En av hans värsta konkurrenter hette John Nilsson. Lillbrorsan.
Leif Nilsson hade aldrig ekonomi till att köra hela SM-säsonger utan det blev mest lokala tävlingar även om det blivit några försök i Svenska Rallyt också.
Leif Nilsson har vunnit sydsvenska rallymästerskapet och 1993 segrade han i Klassiska Rallycupen.
Det har varit bilar som gällt hela livet, både på arbete och fritid. Han har jobbat som bilmekaniker från unga år, antingen som anställd eller som egen företagare.
I dag är han pensionär men dagarna flyger iväg. Det finns alltid någon bil som behöver renoveras.
Projektet för dagen är en Opel Manta 19 SR med A-kaross. Den står halvfärdig i det som tidigare var verkstaden LN-bil i Maglehult utanför Tyringe.
Inte så länge till tror jag. Snart är den på rull igen.
Innan bilen kom ut på gatan skulle den försäkras. Eftersom det inte längre är en Auto Union utan ett amatörbyggt fordon räknas bilen som 2013 års modell och måste ha en modellbeteckning, ett namn.
Länsförsäkringar hade visst huvudbry innan de kunde bestämma sig för vad det skulle kosta att försäkra en LN V8…
Det är en lätt bisarr upplevelse att se, men framför allt höra, bilen backas ut ur verkstaden.
En till synes oskyldig liten Auto Union men mullret från avgaspiporna skvallrar ogenerat om V8.
En lätt blöt asfalt gör att några större satsningar inte är aktuellt. Att bygga in ett antisladdsystem var ej att tänka på…
Men det känns att bilen har potential. 1 200 kilo bil och 280 hästkrafter. Inga officiella accelerationssiffror finns men min gissning är runt fem sekunder. Väghållningen är riktigt bra och de breda däcken, 225/40 R 18, biter bra i asfalten trots vätan.
Ojämnheter i asfalten transporteras obönhörligt upp i hjulupphängningarna, och vidare till bakelitratten (!), och man kan knappast beskylla LN V8 för att vara en komfortabel långfärdsvagn.
I motorutrymmet fram sitter ändå en liten förvaringsbox.
– För långresor till fjällen, ler Leif Nilsson.
Men som så många gånger förr är amatörbyggda bilar av den här sorten inte byggda med körningen i framkant.
Det är byggandet som är det viktiga. Och att bevisa för sig själv och andra att det går.
Hur tokigt det än kan låta.