Jag hämtar upp den strömlinjeformade bilen ur ett garage invid Gärdet i Stockholm, där den servats och pysslats om efter vintern. Ska köra den till Ekerö (förbi kungens Drottningholm), där den har sin hemvist. En färd på några mil. Folk tittar nostalgiskt och lägger huvuden på sned när jag glider fram i den gröna, gamla bilen. Vid ett rödljus kan högerfoten inte hålla sig längre. Saab 92:an ställer till med däckskrik och killen i värsting-BMW:n bredvid hinner aldrig fatta vad som hände. Ingen annan heller. Människor som från trottoarer och andra bilar beskådar uppvisningen tappar hakorna. Och jag med. Blev förstås varnad men kunde inte riktigt föreställa mig…
Välfyllt motorrum, men installationen är proffsig. Notera friskluftsfläkten där kåpan är original 92.
Bilen som byggts av Joakim Törjesson hos Fridafors Bilservice i Småland är en riktig, svensk hotrod. Donatorbilen fick släppa till motor, automatlåda, fram- och bakvagn, styr- och bromsservo samt stolar (elstyrda med värme, fläktar och minnen). Dessutom är 9-5-instrumenteringen snyggt inkorporerad i den gamla plåtpanelen, liksom radio/cd-enheten. Saab 92:an var duktigt rostig och hela bottenplattan är nytillverkad och förstärkt. Beställaren, en viss Peter ”Poker” Wallenberg, nämnde för Joakim att han älskade designen på den gamla 92:an men ville ha en modern tolkning som går att använda i dagens trafikrytm. Joakim grunnade på saken och återkom efter en vecka. Han hade mätt på en gammelsaab som stod på familjens verkstad, och sa: – Det funkar. Hur stor motor vill du ha? Sagt och gjort, Joakim skred till verket och resultatet är enastående. Det där med att kunna hålla modern trafikrytm är ett understatement. Bilen är snabbare än de flesta moderna bilar och verkligen körbar. Joakim har byggt om ett flertal gamla bilar av andra märken och i dag bygger han exklusiva bilar från grunden.
En fin blandning av gammalt och nytt. Sköna stolar och bra körställning.
I originalutförande sitter en tvåcylindrig tvåtaktare i motorutrymmet, med gott om svängrum för service och andra arbeten. Nu är det desto mer kompakt och välfyllt med treliters V6:a, så trångt att kylaren inte har plats här utan fick flytta till undersidan av bilen, i höjd med bakaxeln. Både fram- och bakaxel har modifierats och spårvidden har minskats från den axelbreda 9-5:an. Rakt från sidan kan man knappast se att 92:an är ombyggd, så diskret är den, men fram- och bakifrån märker man att skärmarna har breddats och att hjulen är betydligt bredare än standard. Eftersom framhjulen sitter inne i hjulhusen är svängradien tämligen yvig, men det besväras man bara av i parkeringsgarage och i andra trängre passager. Bromsarna är 9-5 både fram och bak, skivor runt om förstås. Allt sammantaget gör den gamla pärlan ytterst potent, rent av bekväm när man kör som folk. Fjädringen är bestämt bekväm och bilen går relativt tyst. Mjuk och lättkörd i stadstrafik och helt galen när man gasar. Att den har resurser att spöa nästan vad som helst gör den unik i sitt slag.