Provkörning av Alfa Romeo MiTo Quadrifoglio Verde

MiTo är något av småbilsklassens panelhöna. Under förra året sålde importören bara 58 Mito. Man kan betrakta det som ett utslag av tredörrarsrasism, men sanningen är nog den att Alfa Romeo-entusiasterna i dag utgör en ytterst decimerad skara.
Synd på MiTo, som i toppversionen MiTo Quadrifoglio Verde är en både pigg och personlig småbil. I sommar har den fått en uppdaterad version av multiair-motorn på 170 hästkrafter och den senaste generationen av TCT-automatlådan, Fiat-koncernens egen dubbelkopplingslåda, samma låda vi känner igen från Alfa Romeo 4C.
Lådan tillhör inte de mest brutalt snabbväxlande, den växlar mjukt och snällt monterad i MiTo. Jag har därför svårt att se MiTo som den sportbil den kanske skulle vilja vara.

Vita detaljer gör kupén lite fräschare.

Fartresurserna är ungefär desamma som förut, 0-100 km/h tar 7,3 sekunder och toppfarten är 219 km/h enligt fabriken. Största förändringen är att bränsleförbrukningen har minskats med tio procent, nu nöjer den sig med 0,54 liter per mil.
Själv har jag alltid gillat MiTo, förmodligen mest för att så få andra gör det. Quadrifoglio Verde-versionen förändrar inget, trots åldern – tänk att den debuterade 2008 – känns den fortfarande fräsch. Men krimskramset som följer med toppversionen i MiTo-serien kunde jag vara utan. Det mest avtändande är instrumentpanelens överdel som är klädd i en folie med kolfibermönster. Kombinationen mjukpolstrad panel och kolfibermönster känns allt annat än övertygande.
Andra nyheter är sportratten med vita sömmar och vita instrumenttavlor. Nytt är också navigationssystemet från TomTom som visar vägen på en femtumsskärm. Nytt för MiTo, men det känns inte som italienarna är bransch­ledande i den här nischen.
Vill man slå på stort kan man få sin MiTo Quadrifoglio Verde utrustad med Sabelt-racerstolar i kolfiberskal.
Men frågan är om man inte då har tagit i för mycket, frågan är om inte en känsla av pinsamhet samtidigt tar plats i kupén…