Det är den fräckaste och trivsammaste japanen du kan köpa här i landet. Så inleder Dag E Hogsten Teknikens Världs första test av Toyota Celica i oktober 1972. Men det är inte utan invändningar han beskriver bilen. Den kostade ju extra. Och hade begränsad användbarhet. Celica var 5 000 kronor dyrare än Carina, vilket var mycket på den tiden, och hade sämre utrymmen än sin släkting.
Coupéversioner av vanliga standardbilar med motsvarande prestanda, sämre utrymmen och högre pris var rationellt sett en dålig idé. Men trots att de rent praktiskt var sämre än de bilar de baserades på var coupéerna populära, och flera biltillverkare hakade på trenden. Toyota Celica lanserades i Tokyo 1970 som ett svar på Fords enorma framgångar med Mustang, som egentligen bara var en Falcon med snyggare kaross. Europeiska biltillverkare hakade också på trenden med bilar som Opel Manta och Volkswagen Scirocco – bilar med sportiga karosser som i grunden var helt vanliga standardbilar. Förutom att de var trängre. Och dyrare.
En solig dag, en tom landsväg och en vacker Toyota. Hur mycket mer kan en enkel människa begära?
Men rationalitet är inte allt. Vackra ting lockar delar av sinnet som inte bryr sig om logiska resonemang. Lennart Hansson föll pladask för Toyota Celica ST första gången han såg den, på en grusplan utanför en bilhandlare i Uddevalla. Det var år 1979, och Lennart Hansson var 21 år gammal.
– Jag kunde inte släppa den efter det. Det var drömbilen i mina ögon, säger han. Han köpte bilen, som då bara var tio månader gammal. Det var en maroonröd 77:a uttagen första gången 1978. En av de sista exemplaren av den första generationen Celica alltså. Sedan tog han med sig sin blivande fru och åkte på semester till norska Geiranger. I tre år skapade de minnen tillsammans. Men när paret blev en familj ersattes Celicans sportiga linjer av den praktiska formgivningen hos en Saab kombi.
Sedan levde Lennart Hansson utan Toyota Celica i över 30 år. Tills nu. I Gustafsbergs Naturreservat, ett par kilometer från Uddevalla, skvalpar vågorna mot kajen. Segelbåtarna vid bryggan guppar sakta fram och tillbaka, och på Konditori Snäckans uteservering njuter Uddevallaborna av eftermiddagssolen med en kaffe latte framför sig. Gustafsberg har varit ett resmål för soldyrkande gäster ända sedan 1700-talet, då platsen blev en av Sveriges första badorter. Lennart Hansson flyttade till Uddevalla från Göteborg 1978, och har aldrig längtat tillbaka. Han bor i ett prydligt tegelhus strax utanför stadskärnan, och har Sveriges kanske finaste Toyota Celica ST i garaget under huset. Vanligtvis. Nu står bilen på kajkanten i Gustafsberg, bredvid Lennart Hansson själv.
Förarmiljön var sportig även på insidan, med runda instrument och stor varvräknare.
Bilens maroonröda lack glänser som en ädelsten i solskenet. Ett äldre par går förbi.
– Oj, den var välhållen, säger mannen till sin fru när de har passerat. Lennart Hansson ler stort. Den äldre mannen har helt rätt. Bilen är i ett fantastiskt skick – resultatet av ett och ett halvt års slit. Lennart Hansson har haft bilen nedplockad i molekyler.
– Jag tänkte inte att det skulle bli så omfattande från början. Men det var kul att hålla på, säger han. Det var 2013 som drömbilen från ungdomen hittade tillbaka till Lennart Hanssons garage. Den var i väl använt skick och hade fel färg, men nu är bilen i stort sett identisk med den han hade som ung – och lackerad i samma färg. Bilen är som en tidsresa till en svunnen tid. Det är en vacker liten bil. Många, inklusive Lennart Hansson, tycker att det här är den snyggaste Celican någonsin. Fronten med de dubbla, runda strålkastarna ser precis lagom arg ut, och de lite kantiga coupéformerna är tilltalande.
Likt många andra bilar på den här tiden hade den så kallad colaflaska-design. Och precis som på en gammal amerikanare saknas både B-stolpe och fönsterramar. Både snyggt och luftigt med rutorna nedvevade, men det tätar inte för vare sig vind eller maskintvätt. Jag öppnar förardörren och sätter mig bakom ratten. Här andas det verkligen 70-tal. Dörrsidor, ratt och klädsel går alla i brunt, och instrumentpanelen är klädd i en matchande träimitation. Interiören är snyggt utformad och de runda mätarna, den stora varvräknaren och den korta växelspaken andas sportbil. Det enda som stör tidsresan är cd-stereon som Lennart Hansson har monterat.
– Ja, man måste ju kunna använda bilen, säger han.
Här spenderar Lennart Hansson så mycket tid kan kan. Varje höst åker han till Norge med bilen.
Jag vrider om nyckeln, och tvålitersmotorn hoppar igång. Den går otroligt jämnt och fint på tomgång, nästan helt vibrationsfritt. Medan GT-versionen hade en twincam-motor med 120 hästkrafter fick ST nöja sig med åtta ventiler och 86 hästar. Men med en tjänstevikt på bara drygt 1 100 kilo är den ändå ganska kvick. Okej. Det kanske är att ta i att kalla Celican för en Carina i lyxförpackning. Den hade faktiskt betydligt bättre köregenskaper och femväxlad låda. Den var också bättre utrustad. Den hade både varningsblinkers och eluppvärmd bakruta som standard. Och radio! Bara en sån sak.
Vi kör en sväng längs Ulvesundsvägen, en vacker liten landsväg längs Havstensfjorden, söder om Uddevalla. Bilen är en fröjd att köra. Den saknar det mesta av skramlet, vibrationerna och den dåliga komforten som brukar karakterisera en gammal bil, och den känns mycket mer modern än vad den är. Den femväxlade lådan är krispig, och träknoppen på växelspaken är trevlig att hålla i. Bilen är också riktigt pålitlig – som en Toyota ska vara.
Hardtop betyder avsaknad av B-stolpar. Snyggt och elegant.
Lennart Hansson har, sedan bilen blev färdig, åter igen varit på roadtrip i Norge med en maroonröd Celica ST. Det var lite nervöst innan den första resan, men nu har det blivit en sommartradition. Varje år i augusti åker han iväg. Han har besökt både Trollstigen och Glittertind hittills.
– Jag undrade först om jag verkligen skulle våga åka så långt med en så gammal bil. Men den fungerade perfekt, alla 160 milen. Det har aldrig varit några problem. Och den drar bara 0,8 liter per mil, säger han. Just långfärdsegenskaperna var något som bilen fick beröm för den den var ny också. På landsvägen är den både snabb, bekväm och ekonomisk. Den var inget fartmonster, men inte heller en familjebil. Det var en ”mitt-emellan-vagn”.
Provkörningen är hämtad från Klassiska Bilar nummer 8/2017.