En man i Fristad, norr om Borås, köpte 1975 en helt ny Audi 80. 1978 avled mannen och bilen övertogs av hans hustru. Då hade den gått ungefär 1 500 mil. 2015 besökte den man som vi nu är hos, Gert Nilsson, en auktion i Fristad. Auktionen omfattade dödsboet efter Else Dagny Viktorsson. Hela bohaget auktionerades ut och Gert var där mest för skojs skull. Där fanns det mesta som brukar finnas i ett hushåll. Möbler, köksredskap, prydnadssaker – och en bil.
I garaget, under ett tjockt lager damm, stod en fyradörrars sedan. Gert kikade närmare på bilen och bestämde sig, så snart han blåst av ett sjok av den tillfälligt grå färgen, att han skulle köpa den. Bilen visade sig vara en kopparfärgad Audi 80 GL och mätarställningen stod på strax norr om 1 500 mil.
Audi 80 uppför sig lika tryggt på isig skogsväg som på saltad landsväg. Jesper blir aldrig nervös…
– Det visade sig att Else Dagny inte hade körkort, så efter makens bortgång blev bilen stående helt oanvänd i parets garage – till dess att jag kom och köpte den. Det blev kamp med en annan budgivare, men till slut stod jag som vinnare, säger bilens ägare Gert Nilsson nöjt.
Det breda utbudet av Audi- och NSU-modeller skapade i början på 1970-talet en ny slogan för den tyska biltillverkaren: ”vorsprung durch technik”. I denna tekniska framåtanda presenterades Audi 80. Audi 80 B1, som den första generationen kallas, lämnade fabriken för första gången 1972. Den ersatte då Audi F103, som baserades på DKW F102 och som var Audis första modell efter andra världskriget. 80 var en helt nyutvecklad bilmodell och konstruerades av Ludwig Kraus. Den blev snabbt en bästsäljare och utsågs 1973 till ”Årets bil” i bland annat Teknikens Värld.
Finns det någon del Audi inte har lagt krom runt!? Ja, det skulle väl vara stänkskydden och tanklocket då…
Bilen hade många nya tekniska finesser, till exempel överliggande kamaxlar och negativ styrradie. Över en miljon Audi 80 av den första generationen såldes. 1974 ersattes Ludwig Kraus av Ferdinand Piëch, som tidigare varit chef för teknisk utveckling. Under Piëch-eran förvandlades Audi till en mycket innovativ biltillverkare – till exempel kom den femcylindriga motorn 1976, turboteknologin 1979 och den permanenta fyrhjulsdriften quattro 1980. Under 1985 ändrades företagsnamnet från Audi NSU Auto Union AG till Audi AG, som det heter än i dag.
Gerts tidiga Audi 80 har varken fem cylindrar, turbo eller fyrhjulsdrift – men den är ändå väldigt mycket Audi. Gert har inte kört sin bil på vintern, vilket innebär att det i år är minst 40 år sedan den såg snö senast. Om den någonsin har sett snö, vill säga. Vad passar därför bättre än att ta en provtur i vinterväder, såhär i mitten på februari? Jag knäpper fast trepunktsbältet, vrider på nyckeln och trycker i ettans växel. Den fyrcylindriga motorn spinner som en tam katt och chassit känns lika spänstigt som i en ny bil. Och då ska man ta i beaktande att bilen stått helt stilla i 37 år – utan att vara uppallad.
Brun utsida och gul(?) insida – snyggt eller fult? 70-tal så det förslår, är det i varje fall.
Sen hur spänstigt det nu faktiskt är kan väl diskuteras, det liknar mer en tio år gammal och välanvänd Skoda Octavia än en ny Porsche. Men konstigt vore det väl annars. Oavsett vilket saknas det helt skrammel från fjädringen i den här gamla Audin, vilket det definitivt inte gör i en tio år gammal Octavia. Det var antagligen så här det kändes att sitta i en så gott som fabriksny Audi från 1975. Lacken har fått ett par stenskott, den imiterade träfanéren har blivit lite skörare och gummimattorna har bleknat, men i övrigt måste denna bil vara det närmsta man komma en biljett tillbaka till när det begav sig. Fyra nya däck och ett nytt innertak är det enda som skiljer bilen från 1978.
Det är mer eller mindre som om tiden har stått stilla. När bilen i dag rullar ut ur garaget står mätaren på 1 945 mil. Att ta plats i förarstolen innebär alltså att man skickas direkt tillbaka till mitten på 70-talet. Jag har inte svårt att föreställa mig hur fru och barn med full reseutrustning packas in i den bruna Audin. Hur den bruna garageporten, i den bruna tegelvillan viks upp och hur bilen rullar ut. Hur resan mot Danmark påbörjas och hur den första rastningen, med orange-rutig duk och bruna plastmuggar, dukas upp på det bruna träbordet på Hallandsåsens rastplats. Jag har inte svårt att se hur slutdestinationen nås i danska Lökken och hur den bruna Audin parkeras mitt på stranden, varefter Else Dagny byter om till sin brun-orangea baddräkt och går hand i hand i vattenbrynet med sin nyblivna, stolta Audiägare.
85 hästkrafter innebär inga sportbilsprestanda, men för att vara en fyradörrars familjesedan är det gott om pulver. Men så är ju det här en GL…
Bilens förhållandevis låga vikt om 950 kg gör att motorn känns pigg. 85 hästkrafter innebär inga sportbilsprestanda, men för att vara en fyradörrars familjesedan är det gott om pulver. Men så är ju det här en GL, vilket innebär 25 extra hästar jämfört med vanliga snik-80:n och tio fler än i utrustningsnivån LS, som är mitt emellan vanliga 80 och 80 GL. Förutom av den lite ystrare motorn avslöjas GL främst på de fyra runda strålkastarna, som är två fler än på övriga varianter, och på hjulhusens kromkanter.
Utöver detta valde den inbitne Audi-fantasten GL framför LS för att inte gå miste om stålgördeldäck, gummiklädda stötfångare, låsbart tanklock och framför allt – tork- och spolarautomatik med duggregnsrelä. På utsidan ser Audi 80, liksom samtida Passat – som den delar det mesta med – inte särskilt stor ut. Men på insidan är det rymligare än vad man skulle kunna tro. Där bjuds det på 1970-tal så långt ögat når och stolarna, som under alla år förvarats under överdragsklädsel, är riktigt sköna. Klädseln, som går i en färg som jag helst låter bli att beskriva, matchar den bruna, kopparfärgade utsidan med bravur.
Audi 80 var en vanlig syn på vägarna förr i tiden. Nu ska du ha tur om du nånsin får se ett tidigt exemplar!
Instrumentbrädan pryds av träfanér och instrumentklustret är lika prydligt som resten av inredningen. Det finns inte en knapp eller spak mer än vad som verkligen är nödvändigt, och med de som finns råder det ingen tvekan om vad de ska användas till. Jag kan inte annat än förvånas över hur lättkörd bilen är. Styrningen är smidig trots avsaknad av servo, växellådan är okomplicerad och kopplingen lika fräsch som en hemmagjord grekisk sallad. Det är bara att tuta och köra – ingenting att fundera över, ingenting att försöka lära sig och inget oväntat beteende att försöka bemästra.
Det är helt enkelt lite tråkigt. Det kan inte hjälpas, men jag tycker faktiskt så. Audi 80 är så snäll och ordentlig att det liksom aldrig blir särskilt spännande. Visst, den är ganska snabb – hundra kilometer per timme nås på inte mer än 11,3 sekunder, enligt 1975 års tekniska specifikation. Jag har inte anledning att betvivla att den siffran är särskilt annorlunda i dag, men förutom den kvicka motorn finns det inte mycket som lockar till körning.
Fyra strålkastare, i stället för bara två, avslöjar att du har kostat på dig en GL.
Mer spännande är i så fall dagens väglag, som är minst sagt varierande. Men inte ens då händer det särskilt mycket – bilen rullar på sommardäck men beter sig ändå som skolans duktigaste elev. Få Audi 80 av den första generationen har överlevt. De lätta, och därmed tunna, karosserna har tagit mycket stryk och det är svårt att finna ett rostfritt exemplar i dag. De bilar som funnits har använts och tagit slut. Modellen har helt enkelt varit FÖR duktig. Vad som krävts för att slippa undan rosten är väl antagligen att ha blivit bortglömd i ett garage, så som Gerts auktionsfynd. Men än är hoppet inte ute för Audi 80 B1 – fanns det en måste det väl finnas fler!
Provkörningen är tidigare publicerad i Klassiska Bilar nummer 4/2018.